RSS
Print

Lyssnandets olika nivåer

Hur instinktivt förhåller vi oss till nya människor?

När vi möter en ny människa klassificerar vi honom eller henne instinktivt enligt våra tidigare livserfarenheter. Han eller hon är som vår syster, svägerska, tidigare lärare, fröken i butiken, vår avlägsna kusin, vår besvärliga granne. Vi kan klassificera människor enligt utseende, klädsel, sätt att tala, yrke, ålder, socialklass eller till exempel gester. När vi klassificerar människor får vi på sätt och vis kontroll över de känslor eller de iakttagelser som en människa väcker hos oss. En ny människa är inte längre en obestämd okänd utan någon som vi redan känner.

Vårt reaktionssätt som tjänar oss när vi strukturerar verkligheten kan till och med vara skadlig om vi inte förstår att vår första reaktion är bara en första reaktion. Att klassificera är inte farligt om vi är öppna, vill bekanta oss mera och avstår från att klassificera. Det finns ändå en risk att vi tror att vi är mycket bra människokännare - så bra att vi känner till människokaraktären redan vid första anblicken. Då klassificerar vi en ny människa vid den första kontakten som den människokaraktär som vi bedömt att han eller hon hör till.

Lyssnandets olika nivåer

När vi bekantar oss med en person är det viktigt att vi lär oss höra vad han eller hon säger eller uttrycker på annat sätt. I lyssnandet finns många olika nivåer och ofta når vi inte så högt upp. Paul Burns har indelat lyssnandet i sex olika nivåer.

  • På den lägsta nivån är människan tyst, men lyssnar egentligen inte på den talande parten; hans eller hennes tankar är någon annanstans.
  • På den näst lägsta nivån lyssnar människan på vad den andre säger men väntar bara på när han eller hon ska sluta så att lyssnaren själv får tala.
  • På den tredje nivån lyssnar människan men endast för att bedöma vad som är rätt och fel i det som den andre säger. På sätt och vis kan vi säga att på dessa lägsta nivåer för lyssnande vill vi egentligen inte höra den andres tankar.
  • På den fjärde nivån försöker vi lyssna men vårt mål är att tillämpa det vi redan vet; vi har fastnat i vår egen synpunkt.
  • På den femte nivån lyssnar människan noggrant men behovet att förstå vad den andra parten avser i förhållande till det vi redan vet förhindrar oss från att lyssna på ett avslappnat sätt. Det här anses redan vara mycket avancerat lyssnande, långt utvecklat med tanke på lärande.
  • På den högsta nivån lyssnar människan utan att försöka förstå så mycket att det skulle förhindra honom eller henne från att höra. Människan fördjupar sig i det som han eller hon hör och ger sig själv tid och utrymme att bilda sig en uppfattning om den andres avsikter och vilket samband det finns mellan dessa och de egna erfarenheterna. (Paul Burns: Psychology of Mind, Rapport 2001)

Den högsta nivån för lyssnandet betyder att man förstår att man inte kan kontrollera diskussionen ensam. Då avstår lyssnaren från den typ av matkamp som ofta ligger bakom ett förhållande mellan lyssnare och talare. Trots att människan inte normalt skulle erkänna en maktkamp och det skulle kännas konstigt att tala om det är det klart att man under det första mötet ofta söker spelregler och löser frågan om vem som har kontrollen: vem talar och vem lyssnar man på? Går båda med på att lyssna eller endast den ena - eller ingendera?

Vid ett bra lyssnande skapas en intressant ny verklighet i växelverkan tillsammans och då lever man inte i en ömsesidig maktkamp. På sätt och vis kan det vara svårt att föra ett samtal så att man uppriktigt ger plats för den andra parten genom att noga lyssna på honom eller henne eftersom man då inte med säkerhet kan förutspå hur den sociala situationen utvecklas efteråt. Om man i ett gemensamt arbete har något klart mål som man försöker uppnå ger det en antydan om hur det fria arbetet ska struktureras.

Locka en återhållsam part med i diskussionen

Om problemet är att den andra parten inte deltar i diskussionen är det viktigt att förstå orsakerna till återhållsamheten. Om någon deltar i en diskussion av tvång ligger ofta irritation bakom hans eller hennes återhållsamhet. Ofta är orsaken till att man inte talar den att människor är rädda att det skall leda till någon form av besvärliga följder. Om man vill att den andra ska delta i diskussionen är det viktigt att ge den andra parten en möjlighet att känna att man vill förstå och höra hans eller hennes tankar och åsikter och att det inte leder till något negativt. Om man förstår orsaken till återhållsamheten kan situationen lättas upp genom att man respektfullt och varmt uttrycker det.

Man kan uppmuntra den andra parten att diskutera på olika sätt. Små ord som "jasså", "ahaa", "mmm") visar att vi lyssnar på talaren. Troligen säger vi dessa små ord spontant när vi vill stöda den andre i diskussionen. Om den andra parten har svårt att uttrycka sina tankar kan det vara bra att hjälpa talaren med formuleringen t.ex. genom att fråga: "Menar du kanske..." Om den andra parten vill undvika att ta ansvar för sina saker borde man returnera frågan till honom eller henne: "vad skulle du göra med den här saken" eller "vad kommer du att tänka på"?

Om lyssnarens inställning är uppskattande förmedlas det i allmänhet utan att man använder en speciell diskussionsteknik och det får den andra parten villig att diskutera. Ibland behövs tid, konsekvens och tålamod, eftersom den andra parten på grund av sina tidigare erfarenheter har orsak att vara försiktig med vad han eller hon säger. I snabba kontakter är det svårt att få en förbehållsam människa att öppna sig. I den finländska beteendetraditionen kan förmågan att inte ta kontakt vara ett tecken på självkontroll. Därför måste man inse att det tar tid för en människa att öppna sig för ett samtal.

Pirkko Heiske


pirkko (at) heiske.fi
www.heiske.fi

- producerar utbildningar, handledning och konsulterar om verksamhet och ledning i arbetsgemenskaper
- skrivit böckerna "Hyvinvointia työyhteisöön" och "Vaativat ratkaisut työyhteisössä" (Yrityskirjat)

 

 

 

Föregående Upp Respons Skicka till: